minimilönesystemet

Minimilönesystemet är en lönepolitik som syftar till att etablera en lägsta lönenivå för arbetstagare. Det kan antingen vara lagstadgat i form av en nationell minimilön eller uppbyggt genom sektorsvisa eller branschvisa avtal mellan arbetsgivare och fackliga organisationer. Målet är att skapa en golv i lönebildningen som skyddar lågavlönade samtidigt som lönerna får anpassas till olika branscher och yrken.

I Sverige saknas en allmän lagstadgad minimilön. Lönerna sätts i första hand genom kollektivavtal som tecknas mellan fackföreningar och arbetsgivarorganisationer. En stor del av arbetsmarknaden täcks av sådana avtal, och inom avtalen finns ofta minimivärden eller löneband som gäller olika branscher och yrkesgrupper. Detta ger en de facto minimilön för dem som omfattas, medan staten i övrigt främst bidrar med arbetsmarknads- och arbetslöshetspolitik.

Fördelarna med ett system baserat på kollektivavtal är att det är flexibelt och anpassat till olika branscher, samtidigt som det bibehåller starka parter i löneförhandlingarna. Nackdelarna är att människor som inte omfattas av avtal kan sakna skydd, och att nya branscher eller små företag kan få bristande vägledning om avtal saknas eller uppnås långsamt.

Internationellt används olika modeller. Vissa länder har en lagstadgad minimilön som gäller alla arbetstagare, medan andra förlitar sig på sektorsvisa eller företagsbaserade minimilöner genom kollektivavtal. Debatten om minimilönesystemets utformning kretsar ofta kring hur man bäst skyddar låga löner utan att underminera arbetsmarknadens flexibilitet.