lönepolitik

Lönepolitik är ett politiskt och ekonomiskt ramverk för hur löner och lönebildning styrs i en ekonomi. Den omfattar åtgärder som syftar till att påverka lönenivåer, löneförhandlingars processer och därmed inflation, sysselsättning och konkurrenskraft. I många länder är lönepolitiken starkt förhandlingsbaserad och domineras av arbetsmarknadens parter – arbetstagarorganisationer och arbetsgivare i kollektivavtalsförhandlingar – medan staten kan spela en roll genom lagstiftning, regleringar och offentliga arbetsmarknadspolitiska åtgärder.

Syftet med lönepolitiken är ofta att främja prisstabilitet, bibehållen köpkraft, sysselsättning och ekonomisk tillväxt. Den kan innefatta mål som att hålla löneökningarna inom ramarna för inflationen och produktivitetsutvecklingen, samt att undvika långa löneledningar som kan skada konkurrenskraften. Verktyg inkluderar central lönebildning eller kollektiva överenskommelser, köpkraftsskydd, löneregler i statliga sektor, och arbetsmarknadspolitik som utbildning och omställning.

Historiskt och i Norden byggs lönepolitiken ofta på samförstånd mellan fackföreningar och arbetsgivare. Den svenska lönebildningen har länge varit präglad av en decentraliserad kollektivavtalsmodell där centralbankens inflationsmål och arbetsmarknadens parter bidrar till pris- och löneutveckling. Kritiker menar att lönepolitiken kan minska företagets frihet att anpassa sig och att anpassningar via marknadsbaserade löneförhandlingar förespråkas i vissa lägen.

Relationen till ekonomiska mål kan vara komplex och varierar mellan länder. Lönepolitik är ofta en del av en bredare arbetsmarknads- och ekonomisk politik som också innefattar arbetslöshetsförsäkring, utbildning och arbetsmarknadsåtgärder.