maktdelning

Maktdelning, eller separation of powers, är en grundläggande princip inom konstitutionella stater som syftar till att förhindra maktkoncentration genom att dela statens makt mellan olika grenar. Principen har sina rötter i upplysningen och Montesquieu, och har utvecklats genom historien till en nyckelkomponent i moderna konstitutioner som syftar till rättssäkerhet och kontroll av maktutövningen.

De tre huvudsakliga grenarna är den lagstiftande makten (vanligen ett parlament som stiftar lagar), den verkställande makten (regering eller motsvarande organ som genomför lagarna och styr den löpande verksamheten) samt den dömande makten (domstolar som tolkar lagar och dömer i tvister). Dessa grenar ska vara oberoende och fungera som ömsesidiga kontrollmekanismer.

Kontroller och balanser byggs in i institutionerna genom konstitutionella regler, oberoende domstolar, revisionsväsen, missförtroendeförklaringar, medborgarskydd och andra mekanismer som säkerställer att ingen gren får oinskränkt makt. I praktiken varierar balansen mellan grenar mellan olika system: tydlig uppdelning i separata grenar (presidentiella system) kontra viss samverkan och ansvarsskyldighet mellan regeringen och parlamentet (parlamentariska system). Federalism kan lägga en ytterligare dimension genom att dela makt mellan centralstat och regionala myndigheter.

Historiskt har maktdelning blivit en central del av liberal konstitutionalism och modern rättsstat. Den saknar ofta enhetlig modell och anpassas till politiska kulturer, men dess kärna är att skapa skydd mot autokratiskt styre och att främja rättssäkerhet genom institutionaliserade begränsningar av makten. Kritik inkluderar risk för politisk gridlock och långsamma beslutsprocesser, särskilt i tider av kris.