låsningsgrad

Lösningsgrad är ett mått på hur stor del av ett ämne som har lösts upp i ett lösningsmedel vid givna förhållanden. Den används ofta i relation till löslighet: lösningsgraden beskriver den faktiska andelen upplöst ämne under rådande villkor, medan lösligheten är den maximala mängd som kan lösas upp under samma förhållanden. I praktiken uttrycks lösningsgraden ofta i procent och kan definieras som mängden upplöst ämne delat med den maximala möjliga upplösta mängden, multiplicerat med 100.

Vid jämvikt i en mättad lösning är lösningsgraden 100 procent under de givna betingelserna. I odämpade eller icke-mättade lösningar kan lösningsgraden ligga under 100 procent och öka över tid tills jämvikt uppnås. Lösningsgraden kan därför vara tidsberoende och beroende av temperatur och andra förhållanden.

Faktorer som påverkar lösningsgraden inkluderar temperatur (ofta ökar lösligheten för många fasta ämnen vid högre temperaturer), lösningsmedlets natur och polaritet, pH-nivåer för svaga syror/bäsor, närvaron av komplexbildare eller andra ämnen som påverkar lösligheten, partikelstorlek samt omrörning och närvaro av andra ämnen som förändrar lösningsmiljön.

Användningsområden för begreppet sträcker sig över läkemedelsvetenskap (upplösning i mag-tarmkanalen och dosering), livsmedels- och näringsindustrin, samt miljökemi och toxikologi där man uppskattar hur ett ämne sprids eller mobiliseras i vatten och jord. Vanliga metoder för att bestämma lösningsgrad innefattar gravimetrisk mätning, spektral-/kromatografiska tekniker samt turbidimetri.