låglutande

Låglutande är ett svenskt adjektiv som beskriver något med låg eller mjuk lutning i förhållande till horisontalplanet. Ordet bildas av låg (låg) och lutande (slående/slopande) och används för att beteckna ytor eller landskap där stigningen är begränsad eller jämn. Termen förekommer inom flera fält, särskilt arkitektur, byggnadsteknik och geografi.

Inom arkitektur används låglutande för tak som har en relativt liten vinkel mot horisontalen. Låglutande tak är vanliga i moderna bostäder och kommersiella byggnader, där estetik och enkelhet ofta prioriteras. Sådan konstruktion kräver dock noggrant utformade tätskikt och avvattning eftersom vatten rinner långsammare jämfört med branta tak, vilket påverkar dränering och hållbarhet.

Inom geografi och stadsplanering beskriver låglutande terräng områden med svag eller mjuk lutning. Sådan mark påverkar bland annat markanvändning, vegetation och vattenflöde, samt hur byggnader och infrastruktur planeras och när de utsätts för risker som översvämningar eller erosion. Låglutande ytor kan kräva särskilda åtgärder för vattenavrinning och jordstabilitet i olika sammanhang.

Skillnader jämfört med högre lutning används som kontrast i beskrivningar av ytors och konstruktioners egenskaper. Relaterade begrepp inkluderar lutning, taklutning och brant lutning. Låglutande beskriver därmed en närmare horisontal än branta eller vertikala förhållanden.