låggolvsvagn

En låggolvsvagn är ett passagerarfordon inom järnväg eller spårbunden trafik som är konstruerat med ett lågt golv i större delen av vagnen. Den låga golvhöjden gör att dörrarna ligger nära plattformen och underlättar nivååtgång. Detta ökar tillgängligheten för rullstolsburna, barnvagnar och personer med begränsad rörlighet och kräver färre eller inga trappsteg vid ingången. Låggolvsvagnar används inom regional- och pendeltrafik samt i spårväg, och de finns som helt låggolvsmodeller eller som vagnar med lågt golv endast vid entréerna medan övriga delar har högre golv.

Designen uppnås genom konstruktioner som möjliggör lågt entrégolv utan att minska för mycket utrymme inne i vagnen. Huvudskillnaden mellan helt låggolvsmodeller och delvis låggolvsmodeller är hur stor del av vagnen som har golv nära plattformen. Delvis låggolvsvagnar kan ha en högre mittsektion medan dörrområdena har lågt golv. Tekniken varierar mellan tillverkare och modell, men målet är att minimera trappsteg vid ingång och hålla en konsekvent golvnivå vid plattformen.

Historia och användning: Under senare delen av 1900-talet ökade krav på tillgänglighet inom kollektivtrafiken, vilket drev utvecklingen av låggolvsvagnar. Nya vagnar byggdes med lågt golv eller med lågt entrégolv i samband med uppgraderingar av regionala och spårbundna nät. Fördelar är förbättrad tillgänglighet och enklare ombordstigning, medan nackdelar kan vara högre vikt och mer komplex konstruktion jämfört med traditionella höggolvsvagnar.