långtidsarbetslöshet

Långtidsarbetslöshet är inom arbetsmarknadsforskningen termen för personer som varit arbetslösa under en längre sammanhängande period och samtidigt aktivt söker arbete. En vanlig internationell definition är minst 12 månader av arbetslöshet. I Sverige används liknande definitioner i arbetskraftsundersökningar och registerbaserade mått. Långtidsarbetslöshet utgör en större riskfaktor för framtida arbetslöshet och sociala problem jämfört med korttidsarbetslöshet.

Mått och målgrupper: Den långfristiga arbetslösheten mäts som andel av arbetslösheten som varit arbetslös i 12 månader eller längre, eller som andel av arbetskraften. Den drabbar ofta äldre arbetstagare, personer med låg utbildning, nyanlända och personer med ohälsa eller funktionsnedsättning. Även migranter kan vara överrepresenterade.

Orsaker och konsekvenser: Orsaker inkluderar konjunktursvängningar, strukturell mismatch mellan färdigheter och lediga jobb, hög arbetslöshet bland nyutexaminerade, samt hinder som hälsa, språk eller diskriminering. Konsekvenserna innefattar långsammare återinträde på arbetsmarknaden, inkomstbortfall, försämrade pensioner och ökad risk för fattigdom samt social utslagning.

Policy och reformer: Aktiva arbetsmarknadspolitik (ALMP) som bland annat jobbförmedling, vidareutbildning, subsidierade anställningar och praktikprogram syftar till att förkorta arbetslöshetens varaktighet. Trygghetsförsäkringar och arbetslöshetsersättning kan understödja övergångar, medan krav och samtalskontroller ofta används i aktiva program. Debatten rör effekten av olika åtgärder och hur mycket stöd som bör ges utan att skapa snedvridningar i arbetsmarknaden.