kärnresurser

Kärnresurser är de material och den kunskap som krävs för att producera, använda och förvalta kärnenergi. Begreppet omfattar både råvaror som utvinns och bearbetas till kärnbränsle samt fertila material och den tekniska infrastruktur, forskning, reglering och avfallshantering som gör kärnteknik möjlig. Det innefattar därför både fysiska resurser och organisatoriska kapaciteter som behövs för ett kärnkrafts- eller kärntekniksystem.

Fissila material är ämnen som kan genomgå kärnklyvning och därmed ge upphov till kedjereaktioner. I kommersiell kärnkraft dominerar bränsle som består av uran-235 och plutonium-239. Naturligt uran består mest av U-238 och innehåller endast en liten andel U-235, vilket gör anrikning vanligt för att producera användbart kärnbränsle. Plutonium uppkommer i reaktorer och kan återanvändas i vissa bränslecykler, till exempel genom MOX-bränslen. Anrikning och hantering av fissila material regleras internationellt och kräver strikta säkerhets- och icke-spridningsåtgärder.

Fertila material, såsom uran-238 och thorium-232, kan omvandlas till fissila isotoper i kärnreaktorer och därefter stödja olika bränslesystem. Thorium har särskilda teoretiska fördelar men används i begränsad utsträckning i kommersiell kraftproduktion.

Resursernas tillgång är ojämnt fördelad och påverkas av geologi, gruvpolitik, marknadspris och teknisk utveckling. De största producenterna finns i ett fåtal länder, och länders beroende av import kan vara betydande. Hållbar användning kräver effektiv bränslecykel, återvinning av använda bränslen där det är möjligt och säkra slutförvaringslösningar, samtidigt som arbete med icke-spridning och säkerhet är centralt.

---