kärlresistansen

Kärlresistansen (ofta kallad total perifer resistans eller kärlmotstånd) är det motstånd mot blodflöde som blodkärlens nätverk utövar mot hjärtats pumpfunktion. Den bestämmer i hög grad arteriellt blodtryck i kombination med hjärtminutvolymen och påverkar därmed vävnaders perfusion och hjärtats arbetsbelastning.

Fysiologiskt beror kärlresistansen främst på kärldiametern (vasokonstriktion ökar resistans, vasodilatation minskar den), blodets viskositet och kärllängd. Autonoma reflexer, lokala autoregulatoriska mekanismer, endotelmedierade faktorer (t.ex. kväveoxid), samt hormoner som angiotensin II och vasopressin reglerar dessa förändringar.

Kärlresistans kan approximativt beräknas som (medelartärtryck − centralt ventryck) dividerat med hjärtminutvolym. I klinisk praxis uttrycks den ofta i dyn·s·cm−5 med en konversionsfaktor: SVR = (MAP − CVP) / CO × 80. Exakta mätningar kräver invasiva metoder för tryck och hjärtminutvolym, men icke-invasiva uppskattningar används också.

Klinisk relevans omfattar tillstånd som hypertoni, chockformer och hjärtsvikt där förändrad kärlresistans påverkar behandlingsstrategi. Vasopressorer ökar resistansen vid vasodilatationschock, medan vasodilatorer sänker den för att avlasta hjärtat vid hypertoni eller hjärtsvikt. Förståelse av kärlresistans är central för hemodynamisk bedömning och behandling.