kryosektionering

Kryosektionering, ofta kallad frysta snitt, är en metod inom histopatologi som används för snabb mikroskopisk utvärdering av vävnadsprover, främst i samband med operationer eller akuta diagnostiska situationer. Genom att frysa vävnaden och använda ett cryostat är målet att snabbt få tunna snitt som kan färgas och bedömas för att ge vägledning om kirurgiska beslut eller diagnos.

Processen börjar med att vävnadsprovet avsnabbt frisksältas och placeras i ett fast bindemedel, vanligtvis OCT-färgmedium, för att underlätta skivning. Provet fryses till cirka −20 till −30 grader Celsius och skärs sedan i tunna snitt med ett mikrotom i cryostaten. De färdiga snitten monteras på glas och snabbt färgas, oftast med hematoxylin och eosin eller andra snabbfärgningar, för att ge en översiktlig bild av cell- och vävnadsstrukturen.

Användningsområden inkluderar intraoperativ diagnostik, där läkare vill veta om ett område utgör tumörceller eller om kirurgiska marginas är fria från tumör; vid snabb screening av infektioner eller inflammation; samt i vissa forsknings- och kliniska sammanhang där snabb preliminär bedömning är önskvärd.

Fördelarna med kryosektionering är främst dess snabba tidsram, vilket möjliggör beslut under pågående operation, samt att mindre bearbetning krävs jämfört med traditionell paraffinvävnad. Begränsningar inkluderar att frysningen kan orsaka artefakter som iskristaller och vävnadsbrott, vilket kan försämra morfologin och tolkningen. Vissa vävnader färgas mindre jämnt och arkitekturen kan vara mindre exakt än i paraffinfärgade snitt, och immunhistokemiska studier kan vara begränsade eller mindre pålitliga på frysta snitt. Kryosektionering används därför främst som ett snabbdiagnostiskt verktyg och kompletteras ofta av längre, mer detaljerade analyser på paraffinblock.