kretskort

Kretskort, eller tryckt kretskort (PCB), är en platt isolerande skiva med ledande kopparspår som binder samman elektroniska komponenter och ger både elektriska förbindelser och mekaniskt stöd. Spåren följer en layout som utvecklats från en schematisk ritning och möjliggör organiserad montering av komponenter.

Materialen varierar, men vanligast är glasfiberförstärkt epoxy (FR-4) eller fenolisk FR-2. Kopparskikten är oftast omkring 0,035 millimeter tjocka (1 oz) och finns i enfaldiga, dubbelsidiga eller flerskikiga konstruktioner. Lödmask skyddar spåren mot oavsiktliga kortslutningar och underlättar montering, medan silkscreen används för märkning av komponenter. Förbindelserna uppnås genom genomgående hål med kopparplätering eller genom ytförbindelser för ytmonterade komponenter (SMT).

Tillverkning innefattar flera steg: design och layout baserad på schematisk ritning, etsning eller gravering av koppar, borrning av hål och via, kopparbeläggning och laminering av lager vid behov, samt applicering av lödmask och silkskrift. Efter produktionen genomförs elektrisk testning och visuell kontroll. Slutligen väljs en ytfinish, vanligtvis HASL eller ENIG, och kortet kapas till önskad storlek.

Kretskort används i nästan alla elektroniska produkter och finns i enkelsidiga, dubbelsidiga samt flerskiktiga varianter. Globalt styrs tillverkningen av internationella standarder som IPC, vilka bland annat specificerar materialkvalitet, testmetoder och kvalitetskontroll. Miljökrav som RoHS påverkar materialval och processer. Historiskt uppfanns de första moderna kretskorten omkring 1930- och 1940-talen, och deras användning ökade kraftigt efter andra världskriget.