kopplingsmomentet

Kopplingsmomentet är den maximala momentöverföringen som en koppling eller kopplingsväxling kan överföra mellan ingående och utgående axel utan att kopplingen glider. Det anges vanligtvis i enhetenNewtonmeter (Nm) och används inom fordonsdrivning, maskinteknik och mekaniska drivsystem för att bedöma hur mycket kraft som kan överföras över kopplingen innan slitage eller överhettning uppstår.

Hur kopplingsmomentet bestäms: Det beror främst på friktionen mellan kopplingsytorna, klämkraften som pressar skivorna samman, samt den effektiva radien på friktionsytan. En vanlig förenklad uppskattning för ett enskiktat kopplingssystem är T_max ≈ μ F_n R, där μ är friktionskoefficienten mellan ytorna, F_n är den totala klämkraften och R är den medelradien på friktion ytan. För kopplingar med flera skivor multipliceras ofta det överförbara momentet med antalet friktionsytor. Temperatur, slit och ytans tillstånd påverkar μ och därmed kopplingsmomentet. I praktiken används fabriksspecifika torque ratings och dynamiska tester för att bestämma det tillåtna kopplingsmomentet under olika driftsförhållanden.

Användning och konsekvenser: Att överskrida kopplingsmomentet leder vanligtvis till glidning, överopphettning och ökat slitage, vilket minskar livslängden och kan orsaka drivlini‑förluster. Vid design och underhåll måste kopplingsmomentet matchas mot motorns tarv och drivlans krav, och hänsyn tas till temperaturvariationer och slitage över tid.