klientserverarkitektur

Klient–serverarkitektur är en modell för nätverksbaserad programvara där klienten begär tjänster eller resurser från en eller flera centrala serverapplikationer över ett nätverk. Vanliga aktörer är klienter, servrar och kommunikationsnätverk, med ett uppdelat ansvar mellan presentation och datahantering.

Kommunikation sker oftast över standardprotokoll som HTTP eller HTTPS över TCP/IP, och tjänsterna som tillhandahålls kan vara RESTful eller SOAP-baserade. Klienterna är ofta webb- eller skrivbordsapplikationer, medan servrarna hanterar affärslogik, databasåtkomst och säkerhet.

Arkitekturvarianter inkluderar tvånivå (two-tier) där presentation och affärslogik är hos klienten eller servern och data lagras centralt, samt tre-nivå (three-tier) som separerar presentation, affärslogik och data. Fler-nivåarkitekturer används för bättre skalbarhet och underhåll.

Fördeler är centraliserad hantering av resurser, enklare uppdateringar, konsistent säkerhet och resurssparande genom delning. Begränsningar inkluderar nätverksberoende, möjliga flaskhalsar i servern, komplex distribution och underhåll, samt risker vid serverfel och nedtid.

Användningar finns i webbapplikationer där en webbläsare fungerar som klient, e-postservrar, filservrar, och affärssystem där klienter kommunicerar med databasservrar genom nätverket.

Säkerhet och prestanda uppnås genom autentisering och auktorisation, kryptering (t.ex. TLS), samt skalningstekniker som lastbalansering och horisontell skalning av servrar.

I modern programvaruarkitektur kompletteras klient–servermodellen ofta av mikrotjänster och serviceorienterad arkitektur (SOA), vilket delar upp funktioner i lösare kopplade tjänster för ökad flexibilitet och skalbarhet.