interferensbaserade

Interferensbaserade metoder är en grupp tekniker som utnyttjar interferens mellan vågor – oftast ljus – för att mäta små förändringar i avstånd, tjocklek eller refraktivitet. Genom att dela upp en våg i två eller flera stråk och sedan återförena dem uppstår interferensmönster som avslöjar fasskillnader. Den informationen kan omvandlas till kvantitativa storheter som avstånd, ytors topografi eller materialegenskaper med mycket hög upplösning.

Principen i korthet: en våg splitter sig i en mätarm och en referensarm. Vågarna färdas olika vägar och rekombineras för att bilda konstruktiv eller destruktiv interferens beroende på fasskillnaden. När mätningen ändras flyttar fringarna och mängden fasvinkel eller intensitetsförändring kan omvandlas till den önskade storheten.

Tekniker och exempel: Michelson- och Mach-Zehnder-interferometrar används för noggrann längdmätning, optisk topografi och vibrational mätning; Fabry-Pérot-etaloner används för spektral analys; holografi och speckle-interferometri används för ytbilder; optisk kohärens tomografi (OCT) används inom biomedicin för tredimensionell vävnadsbildning.

Fördelar och begränsningar: interferensbaserade metoder erbjuder mycket hög känslighet och icke-kontaktmätning, ofta med kvantitativ information. De kräver koherenta ljuskällor och stabil miljö och är känsliga för vibrationer, temperaturförändringar samt luftturbulens. Analysen kan kräva fasuppföljning och kalibrering för att undvika felaktiga tolkningar.