intensjonalitet

Intensjonalitet, ofta även kallad intentionalitet, är ett centralt begrepp inom filosofi och kognitionsvetenskap som beskriver hur mentala tillstånd är riktade mot innehåll eller objekt utanför sig själva. Ett mentalt tillstånd—till exempel en tro, en önskan eller en föreställning—har ett intensjonellt innehåll, som kan vara sant eller falskt och som hänvisar till saker i världen eller till saker som inte existerar.

Historiskt kopplas intensjonalitet till Franz Brentano, som hävdade att alla mentala fenomen kännetecknas av intentionalitet. Edmund Husserl vidareutvecklade begreppet inom fenomenologin. Därefter har filosofer som John Searle, Fred Dretske och Ruth Millikan föreslagit olika sätt att förklara hur innehåll kopplas till världen.

Det centrala i intensjonalitet är uppdelningen mellan innehåll (content) och referent. Begrepp som intension och extension används för att beskriva hur ett innehåll kan vara sant oavsett om objektet existerar. I språklig och logisk kontext kallas sådana sammanhang intensionala kontexter, där substituering av referenter inte alltid bevarar sanningsvärdet.

Debatter omfattar hur intensjonalitet naturaliseras—hur mentalt innehåll uppstår ur hjärn- och miljöprocesser—samt externa teorier om innehåll som kopplar det till information eller funktion. Kritiker menar att vissa förklaringar inte fångar hur innehåll upplevs och används i tanke och kommunikation.

Användningar finns inom filosofi om medvetande, semantik, språkfilosofi och kognitionsvetenskap, där intensjonalitet används för att förklara hur vi tänker om saker, hur vi kommunicerar och hur innehåll formas av tro, önskan och uppfattning.