höjdvinkeln

Höjdvinkeln, eller elevationsvinkeln, är den vinkel som linjen från observatören till ett över horisonten beläget objekt bildar med horisontplanet. Den är vanligtvis positiv när objektet ligger ovanför horisonten. Zenithavståndet är dess komplement: z = 90° − h.

Mätning av höjdvinkeln görs med instrument som teodolit eller totalstation inom geodesi, med sextant i sjöfart och med enklare vinkelmätare i fält. I moderna sammanhang kan även digitala sensorer i smartphones ge en uppskattning av höjden, men med större osäkerhet.

Relationer och faktorer: Om den horisontella distansen till objektet är känd (eller avståndet i marken), kan höjden relativt observatören approximativt beräknas som Δh ≈ d × tan(h), där h är höjdvinkeln. Observationens höjd över horisonten påverkas av atmosfärisk refraktion, särskilt vid låga höjder, vilket gör att objektet kan verka högre än det egentligen är; korrigeringar används i exakta mätningar.

Användningar: Höjdvinkeln används inom geodesi och kartläggning för att bestämma höjdskillnader, i astronomi för att lokalisera stjärnor eller planeter i höjder över horisonten samt i navigering för att fastställa positioner genom horisontella vinklar mot kända objekt. Den kompletterar azimut i att bestämma riktning och höjd.