glutamateffekten

Glutamateffekten beskriver effekterna av neurotransmittorn glutamat i det centrala nervsystemet. Glutamat är den vanligaste excitatoriska signalsubstansen i hjärnan och verkar i synapser mellan nervceller. Det verkar primärt via jonotropa receptorerna NMDA, AMPA och kainat samt via flera metabotropa receptorer (mGluR). Aktivering av dessa receptorer påverkar membranpotentialen och intracellulära signalvägar som reglerar synaptisk styrka.

Vid normal signalering frisätts glutamat från presynaptiska terminaler och binder postsynaptiska receptorer. NMDA-receptorer kräver depolarisation och närvaro av glycin som co-agonist och leder till inflöde av Ca2+, vilket aktiverar intracellulära signaler som utlöser långtidspotentiering (LTP) och minnesrelaterade processer. AMPA-receptorer medverkar i snabba excitatoriska postsynaptiska strömmar och förstärker impulserna.

Spädning av glutamatens effekter regleras noggrant genom återupptag i gliaceller och nervceller via excitatoriska aminosyra-transportörer (t.ex. EAAT1/GLAST och EAAT2/GLT-1). I gliaceller omvandlas glutamat till glutamin av enzymet glutamin syntetas, vilket möjliggör den glia-nervcelliga glutamat-glutamin-cykeln. Denna reglering är avgörande för korrekt synaptisk transmission och förhindrar excitotoxisk överstimulering.

Vid överdriven glutamatsignalering kan Ca2+-inflöde orsaka excitotoxisk skada och neurons död, vilket förekommer vid stroke, hjärnskakning och vissa neurodegenerativa tillstånd. Kliniskt studeras NMDA- och AMPA-receptorantagonister samt modulering av transport och metabolism som möjliga terapier. När det gäller kosten bekräftas inte tydliga kopplingar mellan måttlig konsumtion av glutamat (t.ex. i livsmedel) och allvarliga reaktioner hos friska individer, även om vissa personer rapporterar symptom vid höga doser.