gaslöslighet

Gaslöslighet är förmågan hos ett ämne att lösa sig i en vätska, särskilt gaser i vatten, men termen används generellt för gasers löslighet i vätskor. Den är central inom områden som kemi, miljövetenskap, biologi och teknik, där gasers tillgänglighet i flytande medier påverkar processer som respiration, klimatförändringar, fermentation och carbonation av drycker.

Teoretiskt följer gaslösligheten vanligtvis Henrys lag: mängden löst gas i vätskan är proportionell mot gasens partiella tryck i gasfasen. Mängden i lösningen kan uttryckas som koncentration c = k_H p_gas, där k_H är Henrys konstant som beror på gas, lösningsmedel och temperatur. Vid låga till måttliga tryck är sambandet ungefär linjärt; vid höga tryck och icke-ideala lösningar blir avvikelser vanliga.

Faktorer som styr gaslösligheten inkluderar temperatur, tryck, lösningsmedlets sammansättning och närvaro av andra ämnen. Generellt minskar lösligheten av de flesta gaser i vatten med ökande temperatur. Ökat partiellt tryck ökar lösligheten. Saltinnehåll i lösningen (salinitet) tenderar att minska lösligheten för många gaser, en effekt känd som salting-out. Kemiska reaktioner i lösningen, till exempel bildandet av kolsyra när CO2 löser i vatten, kan också påverka uppmätt löslighet.

Exempelvis har syre, kväve och koldioxid olika lösligheter i vatten, vilket är avgörande för havets ekosystem och för människans andning under vatten. Gaslöslighet används även vid carbonation av drycker, i ventilerad industriprocess och i miljömodeller som beskriver gasutbytet mellan atmosfären och vattenmiljöer. Mätningar görs med begrepp som Bunsen- och Ostwald-koefficienter för att jämföra lösligheten under olika förhållanden.