förspänning

Förspänning är en konstruktionsteknisk metod där ett initialt kompressionsmotiv skapas i ett material, oftast betong, genom att föra in spännkraft i förspända ståndrör eller trådar. Syftet är att motstå sprickbildning och brytning och därigenom möjliggöra längre spännvidder och tunnare konstruktioner med bättre hållfasthet. Begreppet omfattar både pre-tensioning och post-tensioning, som används i olika produktions- och byggsätt.

Vid förspänning före gjutning (pre-tensioning) spänns starka stålkablar eller trådar mellan fasta ändar innan betongen gjuts. Betongen binds runt de spända elementen; när betongen har härdat frigörs spänningen, och överförs till betongen genom att fästen släpper taget, vilket skapar kompression i konstruktionen.

Vid förspänning efter gjutning (post-tensioning) läggs eller dras ståndrör eller kablar genom kanaler i den färdiggjutna betongen. Efter att konstruktionen uppnått tillräcklig hållfasthet dras kablarna med hydrauliska kolvar och fästs i ändankare. Spänningen överförs till betongen genom ankarnas förbindelse, ofta följt av fyllning av kanalerna med injektionsbruk (grout) för skydd och fyllning.

Material och utförande ingår i metoden: högstyrkestål eller armeringsstänger som kablar, ändankare, rör eller kanaler för genomföring av kablar, hydrauliska brytare för spännkraft och ofta grouting. Förspänning används ofta i precast-element, broar och konstruktioner där kontroll av sprickor och större spännvidder krävs.

Standarder och designpraxis regleras av relevanta bygg- och Eurokod-system, som beskriver krav på material, ankarsystem, spännkraft och säkerhetsfaktorer samt kvalitetskrav vid utförande.

---