förhistori

Förhistori, eller forhistoria, är den del av människans historia som föreligger innan skriftliga källor uppkom. Den omfattar de kulturer och samhällsformer som lämnat materiella spår men saknar samtida uppteckningar. Kunskapen om förhistorin grundas i arkeologi, antropologi och relaterade metoder, och den tolkas allt eftersom nya fynd och tekniker blir tillgängliga.

Tidsram och indelningar varierar mellan regioner. I många delar av världen börjar förhistorien med stenåldern, som brukar delas in i paleolitikum (äldre stenåldern), mesolitikum (mellanstenåldern) och neolitikum (yngre stenåldern). Efter stenåldern följer metallåldrarna bronstiden och järnåldern, som kännetecknas av metallbearbetning och växande samhällsorganisation. Övergångar till jordbruk och fast bosättning skedde vid olika tider i olika regioner och kulturer.

Forskningen undersöker fyndmaterial som verktyg, boendemiljöer, gravar och konstföremål för att rekonstruera ekonomi, näringsliv, religiösa praktiker och sociala strukturer. Metoder inkluderar kol-14-datering, stratigrafi, typologi, arkeobotanik samt arkeogenetik och isotopanalyser. Dessa tekniker gör det möjligt att studera allt från byte och handel till migration och teknisk innovation innan skrivandet började.

Förhistorien utgör grunden för vår förståelse av mänsklighetens långsiktiga utveckling: hur jagade- och samlar­samhällen blev jordbrukssamhällen, hur nya teknologier uppkom och hur komplexa kulturer växte fram innan skriftliga traditioner började spridas.