fotorealismin

Fotorealismen är en konströrelse inom måleri som uppstod i slutet av 1960-talet i USA och kännetecknas av extremt noggrann återgivning av fotografiska motiv. Måleriet efterliknar fotografins skärpa, ljus och textur, så att vissa verk ser ut som färgbilder.

Begreppet fotorealism myntades omkring 1969 av konsthandlaren Louis K. Meisel, och blev ledmotiv för grupputställningar i New York som samlade realistiska måleri under ett gemensamt namn.

Kända tidiga fotorealister inkluderar Chuck Close, Richard Estes, Ralph Goings och Audrey Flack. Dessa konstnärer arbetade framför allt från fotografier, ibland med projektion eller rutnätsöverföring för att överföra varje detalj till duken. Vanliga tekniker var olja eller akryl samt airbrush och flera tunna färglager.

Motiven var ofta vardagliga och urbana: skyltfönster, gator, bilar, reklam och andra fragment ur masskulturen. Genom sin perfekta detaljrikedom undersökte fotorealismen hur verkligheten upprepas och hur bilder reproduceras.

Rörelsen fick ett starkt genomslag i USA och Europa och bidrog till debatter om relationen mellan fotografi och måleri, illusion och verklighet. Den influerade senare strömningar inom samtida måleri och lämnar en bestående historia inom konstnärlig teknik och representationsfrågor.

Termen hyperrealism används ibland som en bredare eller senare benämning, men inom konsthistorien ses fotorealismen oftast som en specifik målarrörelse som lanserades av fotografiska referenser.