fixeringstekniker

Fixeringstekniker är metoder som används för att immobilisera och stabilisera ben eller leder i syfte att möjliggöra korrekt läkning efter fraktur eller kirurgiska ingrepp. Valet av teknik beror på frakturtyp, benkvalitet, mjukdelarnas status och patientens funktionella behov. Övergripande delas teknikerna in i intern fixering och extern fixering.

Intern fixering innebär att stabiliteten uppnås med implantat som placeras inuti kroppen. Vanliga metoder är plattor och skruvar som skapar anatomisk kontakt mellan fragment, samt intramedullära stavar eller naglar som går genom märgen för stabilitet i långa ben. Andra exempel är olika skruvar för artikulär fixering och mindre trådar (t.ex. Kirschner-trådar) som används för små fragment eller cerclage-teknik kring mjukdelar. Fördelar inkluderar ofta god stabilitet och möjlighet till tidig mobilisering; nackdelar kan vara kirurgisk exponering, risk för infektion eller skada på blodförsörjning.

Extern fixering innebär ett ramverk placerat utanför kroppen som fästs i benet via perkutana stift eller pinnar. Denna metod används ofta vid öppna frakturer, mjukdelsskador eller när intern fixering inte är möjlig initialt. Ramverket kan vara enkelt eller multiplanat och möjliggör justering av frakturvinkel och längd under läkningsprocessen.

Övriga tekniker används i vissa situationer, till exempel cerklage- eller bandtekniker för att sammanfoga fragment eller hålla mjukdelar på plats i rekonstruktiva sammanhang. Eftervård varierar men innefattar kontrollröntgen, belastningsrutiner och fysioterapi. Vanliga risker är infektion, nonunion eller malunion samt implantatrelaterade komplikationer.