fallhöjder

Fallhöjder avser den vertikala distans en kropp eller föremål kan falla, räknat från högsta möjliga startpunkt till den potentiella landningsytan. Begreppet används både inom fysik för att beskriva rörelse under gravitation och inom säkerhet för att bedöma risker vid höjdarbete, lekplatser, byggarbetsplatser och klättring.

I fysik relateras fallhöjd till hastighet och tid vid fritt fall, exempelvis genom samband som v = sqrt(2gh), där g är tyngdaccelerationen. Inom säkerhetsarbete är det i stället fallhöjdens betydelse för skaderisken som är central; större fallhöjd ökar sannolikheten för allvarliga skador och kräver starkare skyddsåtgärder.

Vid riskbedömningar används ofta begreppet kritisk fallhöjd, vilket är den maximala höjd från vilken en person kan falla utan att drabbas av allvarlig skada när en viss säkerhetsyta används. Standarder som EN 1177 avser provning och klassning av stötabsorberande underlag för lekplatser. Arbetsmiljöregler och branschstandarder styr vilka åtgärder som krävs vid arbete på höjd, exempelvis kollektiva skydd, skyddsräcken, fallskyddssystem och personlig fallutrustning.

Mätning av fallhöjder sker normalt med mätning från maximal ståplats eller arbetsnivå till underlaget. Hantering av fallhöjdsrisker bygger på identifiering, skyddsåtgärder, regelbunden inspektion och utbildning för att minimera olyckor och skador.