fallhöjden

Fallhöjden är en central term inom säkerhetsteknik som beskriver det vertikala avståndet från den plats där en fallrisk uppstår till den yta som en person riskerar att nå vid ett fall. Begreppet används inom arbetsmiljö, bygg- och anläggningsarbete samt inom lekplatssäkerhet för att bedöma omfattningen av fallrisk och vilka skyddsåtgärder som krävs. Fallhöjden bestäms av höjden på den kant eller plattform där fallet kan börja i förhållande till ytan nedanför, samt av omgivande skydd såsom räcken eller barriärer.

Användning och syfte: Inom arbetsmiljöplanering används fallhöjden för att avgöra behov av fallskydd som räcken, selar eller nät, samt avstånd till andra strukturer och arbetsytor. På lekplatser och i fritidsmiljöer används fallhöjden för att dimensionera dämpande underlag, exempelvis gummi- eller sandunderlag, i skyddszoner som ska minska risken för skador vid ett fall.

Beräkning och begränsningar: Fallhöjden motsvarar inte den faktiska energin i ett fall utan är en indikator på hur långt ner en person skulle kunna falla innan kontakt med ytan nedanför sker. Den verkliga skaderisken påverkas av fallfart, underlagets dämpning och eventuella skyddsåtgärder.

Standards och tillämpning: Internationellt regleras fallhöjden i olika standarder och regelverk. Inom lekplatser används till exempel standarder som EN 1176/1177, medan arbetsmiljöfrågor hanteras enligt relevanta arbetsmiljöstandarder i Sverige och inom EU.

---