förstärkarkrets

En förstärkarkrets är en elektrisk krets som ökar amplituden hos en ingångssignal. Den används för att göra svaga signaler lätta att bearbeta eller lyssnas till och byggs ofta med aktiva komponenter som transistorer eller operativa förstärkare. Förstärkarkretsar kan vara analoga eller digitala i funktion, men termen avser vanligtvis analoga förstärkningseffekter.

Vanliga topologier är spänningsförstärkning (voltage amplifier) och strömförstärkning (current amplifier). Transistorer används ofta i konfigurationer som BJT common-emitter, common-collector och common-base eller FET-konfigurationer som common-source och common-drain. Operativa förstärkare används i konventionella in- och utgångsgränssnitt för inverting och non-inverting förstärkning. I RF och ljud används också olika impedansanpassade förstärkare och flera stegs konstruktioner med mellanlagring.

Nyckelparametrar är gain (överspänningsförstärkning), ingångs- och utgångsimpedans, bandbredd, brus och distorsion. Spännings- eller strömförstärkning uppnås genom lämplig biasning och val av motstånd och belastningar. Frekvenssvar regleras bland annat av kopplings- och avkopplingskondensatorer som blockerar DC-komponenterna.

Negativ feedback används ofta för att stabilisera förstärkningen, öka linearitet och bredda bandbredden samt reducera brus. Q-punkten sätts i mitten av arbetsområdet för att möjliggöra svängning runt en jämviktsnivå. Impedansmatchning är viktig i audio- och RF-kretsar för effektiv överföring.

Användningar inkluderar ljudförstärkning, kommunikationssystem, mätinstrument och sensoriska förstärkare. En enkel CE-förstärkare består av en transistor med kollektorkrets, en basbiasnätverk och ingångs- samt utgångskopplingar via kondensatorer.