eIDASförordning

eIDASförordningen, eller EU-förordning nr 910/2014 om elektronisk identifiering och betrodda tjänster för elektroniska transaktioner inom den inre marknaden, är en rättslig ram för hur elektronisk identifikation och betrodda tjänster ska fungera över EU:s gränser. Förordningen antogs den 23 juli 2014 och trädde i kraft den 1 juli 2016, samtidigt som den ersatte det tidigare direktivet 1999/93/EC. Syftet är att skapa en förutsägbar och säker miljö för elektroniska interaktioner mellan medborgare, företag och offentliga myndigheter i hela unionen.

eIDAS möjliggör ömsesidigt erkännande av nationella eID-scheman så att en användares identifiering utfärdad i ett medlemsland kan användas i andra medlemsländer för online-tjänster hos både offentliga myndigheter och i vissa fall privata aktörer. Det skapar därmed ett gemensamt regelverk som underlättar gränsöverskridande elektroniska transaktioner.

Förordningen reglerar två huvudområden: elektronisk identifiering och betrodda tjänster. Inom elektronisk identifikation betonas ömsesidigt erkännande av nationella eID-system, samtidigt som det fastställs villkor för hur och när dessa får användas över gränserna. Inom betrodda tjänster definierar eIDAS flera tjänster som kan tillhandahållas av betrodda tjänsteleverantörer (TSPs), under särskild tillsyn av nationella myndigheter. Exempel på betrodda tjänster inkluderar elektroniska signaturer (närmare bestämt avancerade och kvalificerade signaturer), elektroniska siglar, tidsstämplar, elektronisk leverans och certifikat för webbplatsautentisering samt registrerad e-post.

Regleringen påverkar inte bara den offentliga sektorn utan skapar även rättsliga förutsättningar för säkrare digitala affärer och tjänster inom hela EU. Den bygger på samarbete mellan medlemsstaterna och en övergripande tillsyn för att säkerställa säkerhet och förtroende i digitala transaktioner.