djupzoner

Djupzoner, eller depth zones, beskriver vertikala skikt i vatten som kännetecknas av ljus, temperatur och näringsförhållanden. Begreppet används inom marina och limnologiska studier för att förklara hur miljön och livsformer förändras med djupet.

De viktigaste djupzonerna i öppet hav är epipelagisk zon (0–200 meter), där ljuset räcker för fotosyntes och de flesta växtplankton lever. Nästa nivå är mesopelagisk zon (ca 200–1000 meter), en övergångszon där ljuset avtar betydligt och bioluminescens är vanligt förekommande. Därefter följer bathypelagisk zon (ca 1000–4000 meter), där solljus inte når och trycket är högt. Längst ned ligger abyssopelagisk zon (ca 4000–6000 meter) och hadalpelagisk zon (ca 6000–11000 meter), som finns i djupa havsgravar och klyftor.

Livsformerna visar tydliga anpassningar: epipelagiska organismer är ofta beroende av ljusbaserad föda och har viktiga roller i fytoplankton-grupperna; mesopelagiska organismer har utvecklat bioluminescens och ofta små ögon eller blindhet; de djupare zonerna kännetecknas av långsammare metabolism och specialiserade försörjningsstrategier i ett mörkt, pressat och kallt miljörum.

Gränserna mellan zonerna varierar mellan hav och regioner, och gränserna kan vara approximativa. I sötvatten förekommer liknande indelningar i olika sammanhang, ofta med lokal anpassning. Djupzoner används i forskning om ekosystemdynamik, energiflöden och hur klimatförändringar påverkar organismsammanställning och produktivitet.