dispersionskvaliteter

Dispersionskvalitet beskriver hur homogen och stabil en dispersion är över tid. Den omfattar hur väl partikelstorlek och storleksfördelning kontrolleras samt hur motståndskraftig dispersionen är mot separation, sedimentation eller floculation under lagring och användning. Begreppet används inom en rad områden, bland annat färg-, läkemedels-, livsmedels- och polymerdispersioner.

Nyckelparametrar är partikelstorlek och polydispersitetsindex (PDI), storleksfördelningens bredd, zeta potential (som indikerar elektrostatisk stabilisering) samt viskositet och reologi, som påverkar flöde och hanterbarhet. Stabiliteten bedöms ofta genom sedimentations- eller cremingtider, samt att dispersionen inte uppvisar onormal fasseparation eller floculation över tid.

Mätmetoder inkluderar dynamisk ljusavböjning (DLS) för hydrodynamisk diameter och PDI, laserdiffusion eller kolonnbaserad storleksanalys för fördelningen av partikelstorlekar, samt nanopartikelspåranalys. Zeta potential mäts vanligtvis med elektroforetisk ljusspridning. Elektronmikroskopi används för direkt observation av morfologi och storlek, och analytisk centrifugering kan ge insikt i långsiktig stabilitet under acelererad lagring.

Faktorer som påverkar dispersionskvaliteten är val av dispersionsmedel och ytaktiva medel, användning av dispersanter eller polymerstabilisering, partikelns ytkemi, pH, jonstyrka och temperatur samt bearbetningshistoria som småning, milling eller sonikering.

Dispersionskvalitet är avgörande för prestanda hos produkter som målarfärg, färgmaterial, tätningsmedel, läkemedelsformuleringar och livsmedelsdispersioner, där hög homogenitet och stabilitet förbättrar färgstyrka, textur och hållbarhet. God kvalitet kräver noggrann formulering, processkontroll och lämplig lagring.