derivatbaserade

Derivatbaserade instrument är finansiella instrument vars värde avleds från ett eller flera underliggande tillgångar, såsom aktier, räntor, råvaror eller valutor. De används främst för hedging, spekulation och arbitrage. Genom att låta investerare ta positioner i underliggande risker utan att själva äga tillgångarna kan derivat bidra till riskhantering och kapitaleffektivisering, men de ökar också komplexiteten och motpartsrisken.

Vanliga typer är optioner, terminer (forwards och futures), swappar och strukturerade produkter. Prissättningen baseras på faktorer som underliggande pris, volatilitet, tid till förfall och räntesatser; olika modeller såsom Black-Scholes används för teoretiska värden.

Användning

Företag använder derivat för att säkra sig mot pris-, ränte- eller valutarisker i sin verksamhet. Investerare och tradinghus använder dem för spekulation, avkastning eller arbitrage.

Risker

Derivat innebär hävstångseffekt, vilket förstärker vinster och förluster. De är ofta komplexa och kan vara oöverskådliga för mindre aktörer. Motpartsrisk, likviditetsrisk och operationella risker är centrala överväganden. Bristande transparens kan försvåra värdering och riskhantering.

Reglering

Regulatoriskt regleras derivatmarknaderna i många jurisdiktioner. I EU krävs rapportering, riskhantering och ofta centralt clearing under EMIR. I USA har Dodd-Frank-lagstiftningen liknande mål. Syftet är att öka transparens, motpartsrisk och systemisk riskkontroll.

Kritik

Kritiker pekar på att komplexitet och hög hävstång kan bidra till systemrisker, särskilt när produkter blir svårt att värdera i stressituationer.