databasrestriktioner

Databasrestriktioner är regler som säkerställer korrekthet och konsistens i data som lagras i en databas. De definieras i databasschemat och tolkas och upprätthålls av databashanteringssystemet (DBMS) vid insättning, uppdatering och radering av data. Genom restriktioner kan affärsreglerna representeras direkt i databasen och minskar risken för inkonsekvenser som uppstår när olika delar av systemet uppdaterar data oberoende av varandra.

Vanliga typer av restriktioner inkluderar primärnyckel, som används för entitetsidentifiering och ofta kräver att värden är unika och inte NULL; främmande nyckel, som säkerställer referensintegritet mellan tabeller och kan ha åtgärder som CASCADE vid radering eller uppdatering; unikhetsbegränsning (UNIQUE), som kräver unika värden över angivna kolumner; NOT NULL-begränsning som förhindrar NULL-värden; CHECK-begränsning som kontrollerar att värden uppfyller ett villkor; DEFAULT-värden som ges automatiskt vid tomt värde; samt domänbegränsningar som omfattar typ, längd, format eller värdeintervall.

Bevakning och beteende: restriktioner är deklarativa och definieras i schemat; DBMS kontrollerar inkonsekvenser vid INSERT, UPDATE och DELETE. Vissa databashanterare stöder fördröjda (deferrable) begränsningar som kan skjuta kontrollen till transaktionsslutet. Främmande nycklar kan specificera åtgärder som ON DELETE CASCADE, ON UPDATE CASCADE, SET NULL eller NO ACTION för att upprätthålla referensintegriteten.

Design och underhåll: restriktioner bör spegla affärsregler och krav på integritet; överdrivna eller felaktiga begränsningar kan påverka prestanda och flexibilitet. Normalisering, tydliga domäner och noggrann testning samt migrationsplanering är viktiga delar av arbetet med databasrestriktioner. Olika DBMS har olika syntax och stöd för avancerade funktioner och definerade beteenden.