biomineraliseringar

Biomineraliseringar är biologiskt kontrollerade processer där organismer bildar mineraliska material. Genom samarbete mellan organiska matrixproteiner, cellmembranstrukturer och jontransport regleras nucleation och tillväxt av mineralpartiklar, vilket ger strukturer med egenskaper som hög hållfasthet och låg vikt. Mineralerna kan bildas inne i celler eller i extracellulära matrixer och anpassas till organismens funktioner.

Vanliga exempel finns bland olika livsformer: marina blötdjur bygger calciumcarbonat i formerna calcit eller aragonit, ofta i nacre (pärlemor). Vertebraternas skelett och tänder består huvudsakligen av hydroxyapatit. Diatoms bygger kiselskelett av kiselsyra (SiO2). Magnetotaktiska bakterier bildar magnetit (Fe3O4) i små kristaller för magnetisk orientering. Koraller och vissa svampar bildar också mineraliserade strukturer.

Funktioner och betydelse: biomineraliseringar ger skydd mot predation, bidrar till mekaniskt stöd och optimerar egenskaper som rörelse och skydd. De utgör viktiga led i fossilregistrering samt i studier av evolution och biosfärens historia.

Miljöaspekter: havsförsurning och temperaturförändringar påverkar organismers förmåga att mineralisera, vilket kan få konsekvenser för ekosystem och kol- och kiselskretslopp.

Användningar: forskning inom biomineralisering används för att utveckla nya material inspirerade av naturliga strukturer – starka och lätta byggstenar – samt för bättre förståelse av geologi och evolution.