biomarkören

En biomarkör är ett biologiskt mått som används för att indikera ett biologiskt tillstånd, en sjukdom eller respons på behandling. Den kan vara en molekyl, ett biologiskt fenomen eller en avbildningssignal som mäts i blod, urin eller vävnad. Biomarkörer används inom forskning och klinisk vård för att upptäcka sjukdomar, följa deras förlopp och förutsäga eller övervaka behandlingseffekt.

Typer: diagnostiska biomarkörer används för att fastställa om en sjukdom föreligger. Prognostiska biomarkörer ger information om sjukdomsförloppet oberoende av behandling. Prediktiva biomarkörer förutspår hur en patient sannolikt svarar på en viss behandling. Farmakodynamiska biomarkörer speglar behandlingens effekt, och i kliniska studier används ibland biomarkörer som surrogat- eller effektmått.

Vanliga exempel inkluderar LDL-kolesterol som riskindikator för kardiovaskulär sjukdom, C-reaktivt protein som markör för inflammation, PSA-protein som indikator för prostata cancer, samt HbA1c som mått på långsiktig blodsockerkontroll. Bildbaserade biomarkörer används också via MRI eller PET för att beskriva tumörers egenskaper.

Utmaningar och utveckling: Validering och standardisering är centrala utmaningar; biomarkörer måste visa tillförlitlighet och reproducerbarhet i olika laboratorier och populationer innan de används kliniskt. Regulatoriska krav kräver ofta omfattande kliniska studier. Etiska frågor kring tester, dataskydd och tillgång är också viktiga. Utvecklingen inom genomik, proteomik, metabolomik och bildanalys driver ny upptäckt och integrerad tolkning.