bioakkumulerbarhet

Bioakkumulerbarhet är egenskapen hos ett kemiskt ämne att ackumuleras i levande organismer över tid, ofta i fettvävnad, och att koncentrationen kan öka längs födelskedjan. Upptaget sker via vatten, föda eller sediment, och elimineringshastigheten kan vara låg, vilket gör att ämnet byggs upp i individer och blir mer koncentrerat i högre trofiska nivåer.

Faktorer som påverkar inkluderar fettlöslighet (lipofil), persistens i miljön (lång nedbrytbarhet), molekylstorlek och låg biotransformation. Ämnen med hög lipidlöslighet och lång halveringstid har större potential att bioakkumuleras. Ackumulationen kan variera mellan habitat (vattenmiljö, sediment) och mellan arter, särskilt i växlarna i födelskedjan där biomagnifikation kan ske.

Mätning och bedömning görs ofta med BCF (biokoncentrationsfaktor) som anger hur mycket ett ämne koncentreras i en organism från vatten, och med BAF (bioackumuleringsfaktor) som speglar ackumulation över föda. TMF (trophisk magnifikationsfaktor) används för att beskriva biomagnifikation i en födokedja. Höga värden indikerar risker för ekosystem och människa via kost. Inom EU:s REACH används bioakkumulerbarhet som en del av bedömningar av PBT och vPvB samt för att styra regler och begränsningar.