bindningsenergiers

Bindningsenergier är den energi som krävs för att bryta ett system i dess fria komponenter. Inom kärnfysik är bindningsenergin den energi som krävs för att separera en kärna i fria protoner och neutroner. Inom kemi används termen oftare om den energi som krävs för att bryta kemiska bindningar i en molekyl eller förening. Bindningsenergi hänger nära samman med massdefekten via E = Δm c^2: skillnaden mellan summan av massorna hos fria nukleoner och kärnans massa omvandlas till energi som håller kärnan samman. Denna energi är kärnans bindningsenergi.

I kärnfysik redovisar man ofta bindningsenergin i enheter av MeV per nucleon. Den maximala bindningsenergien uppnås runt järn-56, cirka 8,7–8,8 MeV per nucleon, vilket gör fusion av lätta kärnor och fission av tunga kärnor energetiskt fördelaktiga processer i stjärnor och kärnkraftverk. Bindningsenergin spelar också en central roll i reaktorer och i kärnfysisk stabilitet samt i förståelsen av stjärnors syntes av grundämnen.

Inom kemi betecknar man bindningsenergi som den energi som krävs för att bryta en kemisk bindning i en molekyl. Vanliga enheter är kJ/mol eller eV per bindning. Exempel på typiska värden är cirka 436 kJ/mol för en H–H-bindning och omkring 498 kJ/mol för en O=O-dubbelbindning, medan andra bindningar ligger i olika intervall beroende på atomslag och bindningstyp.

Beräkningar av bindningsenergier görs från massor i kärnreaktioner eller genom entalpiändringar vid bildning/brytning av bindningar i molekyler, ofta med hjälp av spektroskopi eller kalorimetriska metoder.