beteendegruppering

Beteendegruppering är en arbetsmetod där individer sorteras i grupper utifrån observerade beteendemönster eller beteenderelaterade behov. Metoden används inom skola, socialtjänst, vård och kriminalvård för att anpassa insatser och resurser efter varje persons beteendeprofil. Grupperingen baseras ofta på systematiska observationer, beteendeskattningar eller funktionella beteendeanalyser och kan fånga faktorer som frekvens, intensitet och varaktighet av oönskat beteende samt förekomsten av skyddsfaktorer som stöd eller prosocialt beteende. Grupperna kan vara temporära eller mer långsiktiga och förändras över tid i takt med att beteende och stödinsatser utvecklas.

Syftet är att identifiera behov av särskilt stöd, förbättra arbets- eller lärmiljöer och göra resursfördelningen mer ändamålsenlig. Inom vård och behandling används beteendegruppering också för att målstyra interventioner, exempelvis inom beteendestöd eller rehabilitering, där olika grupper får olika planer och stödåtgärder.

Metoden kräver noggrann etisk hantering: risker för stigmatisering, märkning och diskriminering. Viktiga krav är tydliga kriterier, regelbunden omvärdering, informerat samtycke där det gäller och skydd av personuppgifter. Målet är alltid ökat stöd och inkludering snarare än straff.

Kopplingar finns till beteendeanalys, funktionell beteendeanalys och positivt beteendestöd (PBIS). Kritik uppmärksammar risker för etik- och rättviseproblem samt att bakomliggande orsaker till beteendet inte alltid fångas i en gruppindelning.