baroreceptorerna

Baroreceptorerna är specialiserade sträckningskänsliga receptorer i blodkärlens väggar som mäter aktivitetsnivåer i systemiska blodtrycket. De viktigaste grupperna återfinns i karotisk sinus och i aortabågen och känner snabbt av förändringar i artärtrycket. Andra baroreceptorer finns i förmaken och i lungkretsloppet (så kallade low-pressure- eller cardiopulmonella baroreceptorer) och bidrar till reglering av blodvolym och venöst återflöde.

Mekanism och nervsignaler: När blodtrycket ökar ökar kärlväggens sträckning, vilket ökar baroreceptorernas afferenta impulsefrekvens. Lågt blodtryck minskar retningen. Signalerna leds till medulla oblongata via n. glossopharyngeus ( IX ) från karotissinus och via n. vagus ( X ) från aortabågen. I förlängda märgen integreras informationen i kärnområdet nucleus tractus solitarii, som i sin tur påverkar andra autonoma centra. Resultatet blir en ökad parasympatisk outflow till hjärtat och minskad sympatisk aktivitet till hjärta och kärl, vilket sänker hjärtfrekvens, kontraktilitet och perifer resistans så att blodtrycket återfår sin normala nivå.

Reglering och begränsningar: Baroreceptorerna är mycket snabba och svarar inom sekunder, men de kan anpassa sig över tid till ett högre eller lägre medelnivå (resetting) vid kroniska tillstånd som hypertension. Deras bidrag till långtidsregleringen av blodtrycket är begränsat; volumreglering och neurohormonell kontroll har större betydelse där. Kliniskt spelar baroreflexen en roll vid ortostatiska besvär och i vissa operationer som påverkar carotisområdet, där baroreceptorfunktion kan påverkas.