bankkriser

Bankkriser är perioder då banksektorn drabbas av allvarliga likviditets- eller solvensproblem i en sådan omfattning att förtroendet för bankernas betalningsförmåga och förmåga att tillhandahålla krediter minskar, vilket kan leda till bred ekonomisk oro. Vanligtvis kännetecknas kriserna av snabba bankutträden eller stödbehov, kreditåtstramning och potentialspridning av problem till andra finansiella aktörer. En central risk är att bristande likviditet eller solvency hos ett fåtal större institut sprider sig via finansmarknaderna och orsakar systemrisk.

Orsakerna till bankkriser är ofta multifaktoriella. De kan uppstå efter kredit- och fastighetsbubblor som vänder kraftigt nedåt, underliggande makroekonomiska chocker, hög exponering mot lånekunder som misslyckas med återbetalningar, eller brister i reglering, tillsyn och riskhantering i bankerna. Ikrisens gång förstärks ofta av förtroendekollaps och likviditetseffekter i interbankmarknaderna, vilket gör att bankerna blir osäkra på varandra och begränsar ny upplåning.

Politiska och中央bankens åtgärder syftar till att återställa stabilitet. Långivare i sista hand, likviditetsstöd från centralbanken, garantier för insättningar, kapitalinjektioner och åtgärder för att avveckla eller omstrukturera svagare banker är vanliga delar av responsen. Långsiktigt stärks finansiell stabilitet genom regleringsreformer, tillsynsförbättringar och resolution-strukturer som syftar till att minska kostnaderna för framtida kriser.

Historiska exempel på bankkriser inkluderar den stora depressionens bankfall på 1930-talet, den nordiska bankkrisen i början av 1990-talet och den globala finanskrisen 2007–2008, samt följande europeiska bankproblem under eurokrisen.