avströmningen

Avströmningen, i hydrologiska sammanhang ofta benämnd som flödet ut ur ett område, avser den mängd vatten som lämnar ett avrinningsområde, en sjö eller en damm per tidsenhet. Den mäts vanligen som vattenflöde, betecknat som Q, i en given sektion och uttrycks i enheter som kubikmeter per sekund (m3/s). Avströmningen är en central del av vattenbalansen och tillsammans med inflödet hjälper den beskriva hur vatten rör sig genom landskapet.

Faktorer som påverkar avströmningen är många. Regn och snösmältning bidrar direkt till ökningar i avströmningen, medan grundvattenbidrag (basflöde) kan hålla en viss vattennivå under torrare perioder. Avdunstning, infiltration i marken och avrinning till marken påverkar också hur mycket vatten som lämnar området. Mänskliga ingrepp som dammanläggningar, vattenuttag för försörjning eller bevattning samt avrinning i artificiella kanaler reglerar och modifierar ofta avströmningen.

Mätning och övervakning av avströmningen sker vanligtvis vid flödesstationer och dammkanaler. Vattenståndsmätningar kombineras med flödesmätningar för att skapa hydrographer som visar hur avströmningen varierar över tid, både under normala förhållanden och vid stormar eller snabba klimatförändringar. Vanliga metoder inkluderar strömningsmätning vid en station eller användning av ADCP-teknik (akustisk doppler-flödesprofilering) för att beräkna Q.

Betydelsen av avströmningen är stor för vattenförvaltningen. Den används i vattenbalansberäkningar, i översvämningsmodeller, för planering av vattenkraft och vattenförsörjning samt för att bedöma ekologiska vattenkrav som miljöflöden. Förändringar i klimatet påverkar mönstren av avströmningen genom att ändra hur mycket regn som faller, hur snabbt snö smälter och hur ofta dammar eller dammanläggningar används för reglering.