audiometriska

Audiometri, eller audiometriska undersökningar, är ett område inom hörselvård som syftar till att mäta och beskriva en persons hörsel. Genom att fastställa hur högt ljud måste vara för att uppfattas vid olika frekvenser kan man bedöma hörselnedsättningens grad och typ. Resultatet presenteras ofta som en hörselkurva (audiogram) där hörselgränserna anges i dB HL över frekvenserna 250 Hz till 8 000 Hz.

Den grundläggande metoden kallas ren ton-audiometri. Vid luftledning mäts hörseln med hörlurar eller inserts och vid benledning med en benvibrator placerad vid pannan. Frekvenserna är oftast 250 Hz till 8 000 Hz, ibland upp till 16 000 Hz. Mätningen sker i ett tyst rum och resultatet kan kompletteras med masking för att separera det ena örat från det andra.

Utöver tonal audiometri används tal-audiometri för bedömning av förståelse av ord och mening i olika ljudnivåer. Tympanometri kan användas för att bedöma mellanörapparatens funktion. Resultatet tolkas för att klassificera hörselnedsättningen i normal, lätt, måttlig, måttlig-svår, svår eller grav. Skillnader mellan luft- och benledning används för att skilja konduktiv, sensorineural eller blandad hörselnedsättning.

Användningar och sammanhang: klinisk diagnostik, uppföljning av öronpatologi och arbetsmiljörelaterade bedömningar. Barnanpassade metoder såsom Visual Reinforcement Audiometry (VRA) och Conditioned Play Audiometry (CPA) används för små barn. Utrustningen kalibreras regelbundet enligt internationella standarder (t.ex. ISO 8253) för att säkerställa korrekta och reproducerbara resultat.