alkylatorer

Alkylatorer är en grupp cytotoxiska läkemedel som överför alkylgrupper till DNA och ibland proteiner i cancerceller. Denna kovalenta modifiering orsakar tvärbindningar och DNA-skador som hämmar replikation och transkription och därmed främjar celldöd. Många alkylatorer är cellcykel-non-specifika, även om effekten oftast kräver aktivt DNA-svar i snabbt prolifererande celler. Vissa läkemedel kräver enzymatisk aktivering innan de blir effektiva.

De viktigaste huvudgrupperna är nitrogenmustarder (t.ex. cyclophosphamid, ifosfamid, chlorambucil), nitrosouéer (t.ex. carmustin, lomustin), platinumföreningar (t.ex. cisplatin, carboplatin, oxaliplatin) samt övriga alkylatorer som busulfan, temozolomide och dacarbazin. Temozolomide och dacarbazin verkar efter bildandet av metylerade eller annan alkylrester i DNA; några är prodrugs som aktiveras i kroppen.

Användning: Alkylatorer används i behandling av många cancersjukdomar, ofta i kombinationsregimer. De är centrala i behandling av hematologiska maligna sjukdomar som lymfom och leukemi samt vid vissa solid tumörer som testikelcancer, bröstcancer och glioblastom (t.ex. temozolomide i glioblastom).

Biverkningar och risker: Den vanligaste effekten är benmärgsdepression med neutropeni och trombocytopeni. Andra vanliga biverkningar är illamående, muntorrhet, slemhinnesår och håravfall. Långvarig användning ökar risken för sekundära maligniteter och kan påverka fertiliteten. Vissa medel kan orsaka njur- eller nervskada (t.ex. cisplatin).

Resistance och historia: Cancerceller kan utveckla resistens genom ökad DNA-reparationsförmåga eller ökad efflux. Alkylatorer var bland de första kemoterapimedel som utvecklades i mitten av 1900-talet och utgjorde en viktig del av de första framgångarna inom cancerbehandling.