alfabindningar

Alfabindningar är ett begrepp inom typografi och skriftbruk som syftar på ligaturer — grafiska bindningar där två eller flera bokstäver skrivs som en enhet. Begreppet används för att beskriva hur tecken kombineras i ett alfabet och hur detta påverkar textens utseende och läsbarhet.

Historiskt uppstod ligaturer i handskrifter och tidig boktryckarkonst för att förbättra läsbarhet eller spara plats på sidan. I modern digital typografi används OpenType-tekniker som liga (ligature) för att rendera sådana bindningar automatiskt när typsnittet stöder det. Förekomsten av alfabindningar beror alltså på typsnittet och den progrmamvara som används.

Exempel på alfabindningar är fi-, fl-, ffi- och ffl-ligaturer i latinska alfabetet. Andra språk har längre ligaturer såsom æ (ae) och œ (oe). I svenskt språkbruk betraktas ä, ö och å oftast som egna bokstäver snarare än som ligaturer, även om äldre eller dekorativa typsnitt ibland innehåller historiska bindningar som exempelvis ſt (långt s följt av t).

Användningen av alfabindningar i modern textsättning styrs främst av typsnittet och textmotorerna; ligaturer kan aktiveras eller avaktiveras via typografiska inställningar eller funktioner i programvaran. Relaterade begrepp inkluderar ligatur, digraf och OpenType-funktioner som liga.

Se även: ligatur, digraf, OpenType.