abstinenshantering

Abstinenshantering är den medicinska och psykosociala processen att stödja personer som upphör eller minskar användningen av beroendeframkallande substanser eller beteenden. Syftet är att lindra abstinenssymptom, förebygga komplikationer och underlätta en säker övergång till återhämtning. Vårdplanen anpassas individuellt och kan omfatta bedömning, läkemedelsbehandling, näring, sömnstöd samt psykosocialt stöd.

Vanliga målsubstanser är alkohol, opioider, bensodiazepiner och nikotin. Alkoholrelaterad abstinens kan ge tremor, ångest, illamående och autonoma symtom; allvarliga former inkluderar delirium tremens och kramper. Opioidabstinens kännetecknas av rastlöshet, muskelvärk, svettningar och mag-tarmbesvär. Bensodiazepin abstinens kan kräva gradvis nedtrappning eller substitution; nikotinabstinens respond ofta på nikotinersättning eller andra tobaksavvänjningsmedel. Utöver dessa varierar symtomen mellan individer och beroendets duration.

Bedömning och övervakning är central. Riskbedömning görs före utskrivning eller vid hög abstinensrisk. För alkohol används ofta CIWA-Ar eller liknande skal för att styra behandling och övervakning. Svåra fall kräver sjukhusvård och i vissa situationer intensivvård.

Farmakologisk behandling är ofta kärnan i abstinenshantering. Alkoholrelaterad abstinens behandlas vanligtvis med bensodiazepiner i symptomstyrd eller schemalagd regim, kompletterat med thiamin för att förebygga Wernicke mm. Opioidabstinens behandlas med substitutionsbehandling (buprenorfin eller metadon) och ibland clonidin eller lofexidin för autonom hyperaktivitet. Nikotinstopp stödjeras med nikotinersättning eller andra hjälpmedel; vid bensodiazepinrelaterad abstinens används noggrann nedtrappning och stödtillstånd vid behov.

Uppföljning och återhämtningsarbete är viktigt, ofta integrerat i längre behandlingsplaner med psykosocialt stöd och planering för återfallsprevention.