Xrayluminositet

Xrayluminositet, eller X-ray luminositet betecknad L_X, är den totala energin per tidsenhet som en källa avger i röntgenregistret. Den definieras ofta genom L_X = 4π D_L^2 F_X, där D_L är luminositetsavstånd och F_X är energiflödet uppmätt i ett specificerat energiband. Eftersom emissionen sträcker sig över flera energier används oftast en bandbegränsad luminositet (till exempel 0,5–2 keV eller 2–10 keV) eller en bolometrisk luminositet som omfattar hela spektrumet. För extragalaktiska källor korrigeras måtten för absorption och rödskift med hjälp av K-korrigering så att L_X avses i vilat rest-frame.

Vanliga energiband och mätmetoder präglas av källornas fysik. X-ray luminositet mäts i mjuka band som 0,5–2 keV och hårda band som 2–10 keV; längre energier används med NuSTAR. Observatorer som Chandra, XMM-Newton och Swift har gett mycket data, medan NuSTAR erbjuder högre energi. För avståndsberäkningar används ofta redshift och kosmologisk modell; D_L utvärderas sedan för att omvandla flöde till luminositet. Absorption längs vägen och fysikaliska spektrala modeller korrigerar L_X till rest-frame värden.

X-ray luminositet speglar de fysikaliska processer som driver källan. Den är central för studier av accretion på svarta hål i aktiva galaxkärnor (AGN) och i X-ray binaries, samt för uppvärmd gas i galaxkluster. L_X används bland annat i hur man uppskattar källors energiinblick, i L_X–M-relationen för klustermassa och i studier av X-ray bakgrund. Bolometrisk L_X och bandbegränsade värden används beroende på syfte och tillgänglig data.