Vevregenerering

Vevregenerering, eller vävnadsregenerering, är processen där skadad vävnad återfår sin struktur och funktion. Regeneration kan innebära att celler förökar sig och återställer originalvävnaden, eller att den stöds av vävnadsremodellering som återställer funktion utan betydande fibros. Det skiljer sig från så kallad kärlregeneration och från ren reparation, där skadan fylls med bindväv och funktionell återställning är begränsad.

Mechanismerna bakom vevregenerering varierar mellan vävnader och arter. Ofta deltar residenta stam- eller progenitorceller i nybildning, men även mogen vävnad kan genomplastik återgå till en mer plastisk status och bilda en blastemaliknande struktur i vissa arter. Viktiga signalsystem som styr processen inkluderar Wnt/β-katenin, Notch, FGF och TGF-β vägarna, samt makrofag- och immunresponsens roll i att stödja eller begränsa regenerationen.

Vävnadernas regenerativa kapacitet varierar. Levern kan i stor utsträckning regenerera genom hepatocytcellulär proliferation; hud, tarmkanalens epitel och ben har flerårig eller kontinuerlig turnover samt god reparativ förmåga. Många CNS-strukturer, hjärta och ögonlinsen har däremot begränsad regenerative kapacitet och kan utveckla fibros eller permanenta funktionsförluster efter skada.

Clinical relevance och forskning: Regenerativ medicin strävar efter att stärka kroppens egna processer eller ersätta förlust funktion med stamcellsterapier, vävnadsteknik och gen- eller immunterapier. Utmaningar inkluderar ofullständig återställning, fibros, risk för tumörbildning och immunreaktioner, samt etiska överväganden.

Forskningens mål är att förstå grundläggande mekanismer bättre, utveckla modeller som organoider eller bioreparerade vävnader och hitta sätt att förstärka regenerativa svar i mänsklig vävnad.