Verifieringsprotokoll

Verifieringsprotokoll är protokoll som används för att bekräfta eller verifiera ett påstående, en egenskap eller ett tillstånd mellan deltagare i en kommunikation. Oftast innebär protokollet att en part (verifikatorn) granskar bevisning eller data som framställts av en annan part (bevisföraren) och avgör om påståendet är sannolikt eller inte. Sådana protokoll används inom exempelvis digitala identitetslösningar, dataintegritet och fjärrattestering.

Vanliga komponenter är utmaning och svar, kryptografiska bevis, signaturer eller certifikat, tidsstämplar och icke, samt transkript som dokumenterar utbytet. En verifierare följer ett specifikt regelverk för att avgöra ett resultat. Bevisningen kan vara öppen eller sekret, beroende på protokollets karaktär; till exempel i fall av nollkunskapsbevis där beviset inte avslöjar själva data men visar att det uppfyller kriterier.

Vanliga tillämpningar är TLS-handshakes där klient verifierar serverns certifikat, fjärrattestering av maskinvara (t.ex. TPM eller SGX) för att fastställa systemets tillstånd, och kryptografiska verifieringsprotokoll som används i digitala signaturer och protokoll för identitetsstyrning. Nollkunskapsbevis och andra zero-knowledge-tekniker är särskilda typer av verifieringsprotokoll som tillåter bevis utan att avslöja data.

Utmaningar inkluderar säkerhet mot replay-attacker, beroende av betrodda tredjeparter (certifikatmyndigheter), prestanda och integritetskrav, samt att bevarandet av sekretess och skalbarhet måste balanseras mot behovet av verifiering. Strukturera verifieringsprotokoll noggrant är centralt för tillförlitlig kommunikation och uppfyllelse av policyer.