Vattenhållningskapacitet

Vattenhållningskapacitet är markens förmåga att lagra vatten och tillhandahålla det till växter över tid. Inom jordvetenskap används termen ofta för mängden vatten som kan hållas i markprofilen mellan fältkapacitet och den permanenta torkpunkten. Den vattenmängd som är tillgänglig för växter kallas ofta växttillgängligt vatten.

Kapaciteten varierar starkt med jordens textur, struktur och organiska innehåll. Ler- och mullhaltiga jordar kan lagra mer vatten än sandiga jordar. Organisk materia förbättrar jordens vattenhållande egenskaper och mikrostruktur. Vattenhalten kan rapporteras som volymprocent i marken eller som mängd vatten per ytenhet och djup (till exempel millimeter vatten per meter jord). Den effektiva växttillgängliga vattenmängden är skillnaden mellan vatteninnehåll vid fältkapacitet och vid den permanenta torkpunkten.

Mätning av vattenhållningskapacitet bygger på jordens vattenretentionskurva och olika tekniker som tryckplattaapparater, tensio- metersystem och sensorer för volymvattentinnehåll. Resultatet används ofta som grund för bevattningsplanering, vattenförvaltning och modeller som bedömer jordens resiliens mot torka och klimatförändringar.

Användningar av begreppet är vanligt inom jordbruk, skogsbruk och miljövetenskap och är centralt för att förstå hur jord och växter hanterar vatten under olika hydrologiska och klimatmässiga förhållanden.