Väggfriktion

Väggfriktion betecknar friktionen mellan ett ämne eller en kropp och en vertikal vägg. Friktionskraften verkar parallellt med väggens yta och motverkar att kroppen slider längs väggen. I den klassiska modellen uppstår en normal kraft N mellan kroppen och väggen (vinkeln 90 grader i kontaktplanet). Friktionskraften F ligger i motsatt riktning mot den möjliga rörelsen och är enligt Amontons lagar proportionell mot normal kraft: F = μ N. Vid statisk friktion är F ≤ μ_s N och när rörelse uppstår används vanligtvis kinetisk friktion F = μ_k N. Vanligtvis används μ_s och μ_k för olika tillstånd hos ytorna.

Väggfriktion är i första hand verklig avhängigt av normaltrycket som väggen pressar på kroppen. Friktionskoefficienterna varierar mycket mellan olika material och ytskikt, och påverkas av yttre faktorer såsom fukt, smuts, temperatur och eventuell smörjning eller adhesion på mikroskopisk nivå. I idealfallen är friktionen oberoende av kontaktens yta, utan att den yttre komponentens område direkt bestämmer friktionskraften; i verkligheten kan fördelningen av tryck och ytskiktets egenskaper påverka resultatet.

Användningar och betydelse finns inom säkerhet och konstruktion, där väggfriktion används för att hålla en kropp i stillhet längs en vägg utan att den glider nedåt, exempelvis vid klättring, nödsituationer eller fastsättning av föremål mot väggar. Olika material och ytor ger olika möjligheter till friktion, vilket ofta necessiterar speciella beräkningar för att säkerställa stabilitet under olika belastningar.