UVCstrålning

UVC-strålning är den kortvågigaste delen av det ultravioletta spektrumet och omfattar ungefär 100 till 280 nanometer. Den största delen av UVC stoppas av jordens ozonlager och atmosfären, vilket gör att mycket lite eller inget av denna strålning når markytan under normala förhållanden. Därför förekommer artificiell UVC huvudsakligen från människoskapade ljuskällor.

Artificiella källor av UVC används främst för desinficering och sterilisering. De vanligaste källorna är lågvåglampor som avger cirka 254 nm, samt speciallampor som producerar kortare våglängder i området cirka 207–222 nm (far-UVC). UVC används i vattenrening, luftfiltrering och ytdesinfektion inom sjukvård, livsmedelsindustri och laboratorium.

Den germicidala effekten beror på dosen av strålning, våglängd och exponeringstid samt organismernas känslighet. UV-C skadar DNA och RNA hos mikroorganismer, vilket hindrar replikation och gör dem oförmögna att orsaka infektion eller kontaminering. Effektiviteten sätts i förhållande till målorganismens tålighet och strålkällans effektiva avstånd och kontroll.

Säkerhet och begränsningar är centrala. Exponering för hud och ögon kan orsaka hudirritation och ögonskador som keratit. Därför krävs skydd, avskärmning och säkra arbetsrutiner vid användning av UVC-utrustning. Vissa far-UVC-källor förs fram som mindre skadliga vid kortvarig exponering, men de kräver fortsatt utvärdering och reglering. Glas och de flesta plaster blockerar normalt UV-C, vilket påverkar materialval och konstruktion vid systemdesign.