Transkateterbaserade

Transkateterbaserade metoder är medicinska ingrepp som utförs via katetrar, tunna sladdar som förs genom blodkärl eller kroppsliga hålrum till målområdet. Genom katetersystemen kan läkare diagnostisera och behandla sjukdomar utan öppen kirurgi. Metoderna används framför allt inom kardiologi, radiologi och onkologi, samt i vissa neurovaskulära och endovaskulära tillstånd.

Vanliga tillämpningar inkluderar perkutana koronarinterventioner (PCI) för att öppna ockluderade kranskärl, transkateter aortaklaffersättning eller -implantation (TAVI/TAVR) vid aortastenos, samt endovaskulära reparationer av kärl eller aneurysm. Inom radiologi används transkatetertekniker för embolisering och transkateterbaserad behandling av tumörer (så kallad transkateterial chemoembolisation, TACE). Inom neurovaskulär vård kan avsiktliga kärlförsörjningsåtgärder utföras via kateter.

Teknik och utrustning innefattar vanligtvis olika typer av katetrar, ballonger, stenter och emboliseringsmaterial; vägledning sker med fluoroskopi och ofta kompletterande bildgivning som ultraljud eller CT. Tillgång tillförs vanligtvis via femoral- eller radialartären, men vägen kan anpassas till behandlingens art och målområde.

Fördelar inkluderar minskad invasivitet jämfört med öppen kirurgi, ofta kortare sjukhusvistelse och möjligheten att behandla patienter som inte klarar traditionell kirurgi. Riskerna omfattar blödning, kärlskada, infektion, njurpåverkan från kontrastmedel och, beroende på område, stroke eller sekundära komplikationer. Utvecklingen av tekniker och utbildning fortsätter att expandera transkateterbaserade behandlingars användbarhet och säkerhet.