Tidsrörelsestudier

Tidsrörelsestudier, även känt som tidsstudier eller tidsanalyser, är en metod som används för att systematiskt mäta och analysera tiden det tar att utföra en specifik arbetsuppgift. Syftet är att fastställa en standardtid för uppgiften, vilket kan användas för planering, effektivisering och prestationsmätning. Metoden innebär ofta att en observatör noggrant dokumenterar varje steg i en process och registrerar den tid som förbrukas. Detta kan inkludera att dela upp uppgiften i mindre beståndsdelar, så kallade element, och mäta tiden för varje element separat.

Ursprungligen utvecklades tidsrörelsestudier inom vetenskaplig ledning, med pionjärer som Frederick Winslow Taylor och Frank och Lillian Gilbreth. De syftade till att identifiera och eliminera ineffektiva rörelser och metoder för att öka produktiviteten. Tekniken har sedan dess anpassats och används i en rad olika industrier och organisationer, från tillverkning till tjänstesektorn. Mätningarna kan göras direkt på arbetsplatsen med stoppur eller genom videoanalys.

Utöver att fastställa standardtider används tidsrörelsestudier för att identifiera flaskhalsar i produktionsprocesser, beräkna arbetskraftsbehov, fastställa lönesystem baserade på prestation och förbättra arbetsmetoder. Kritiken mot tidsrörelsestudier har ibland fokuserat på att metoden kan upplevas som dehumaniserande och att den inte alltid tar hänsyn till arbetarnas välbefinnande eller komplexiteten i vissa arbetsuppgifter. Trots detta är tidsrörelsestudier ett etablerat verktyg inom industriell ingenjörskonst och verksamhetsutveckling.